ÅKE WESTER

Skarven

Sedan 30 år tillbaka har skarvpopulationen i Roxen ständigt ökat och har under rekordår sommartid uppgått till mellan 10-15.000 fåglar. Fiskebeståndet återlåts kraftigt och vattnet blir övergött av skarvens avföring. 

Så sent som för bara något tiotal år sedan rådde stor förvirring om vilken fågelart det gällde, men numera torde de flesta veta att det är mellanskarven, som uppträder i stora kolonier på våra breddgrader.

Storskarven (Phalacrocorax carbo) som mellanskarven ofta förväxlas med, kan bli ca 90 cm lång och är en utpräglad ishavsfågel. Den häckar på klippstup längs Ishavskusten, bildar ej kolonier och bygger aldrig bon i träd eller på marken. Under vintertid är den en tillfällig gäst i Sverige.

Mellanskarven (Phalacrocorax carbo sinensis) är något mindre och kallas även Kina-skarv, då den  härstammar därifrån (sinensis = från Kina). På 1500-talet började den importeras till Europa och då i form av tama fåglar dresserade till att fånga fisk åt sina ägare. Fiske med hjälp av skarvar hade då förekommit i tusentals år i Kina och blev snabbt en populär sport bland Europas aristokrater. Den har senare förvildats och spridit sig.

Mellanskarven är en flyttfågel och återvänder från sina vinterkvarter runt Medelhavet under mars-april för att häcka i Sverige. På senare år har fler övervintrat här hemma, troligen beroende på mildare vintrar.

Ovan en skarv som lufttorkar sina vingar efter ett dyk.

Mellanskarven är alltså en invasiv art, som under okontrollerade former kan föröka sig mycket snabbt. Den lever i kolonier på upp mot tusen par och jagar gärna i stora flockar. På grund av dess stora skadegörelse på fiskbestånden, har den jagats intensivt och tidvis nästan utrotats i Europa, vilket var fallet då den fredades av EU år 1979. Detta skulle visa sig vara ett stort misstag, då skarven nu kunde föröka sig explosionsartat och har under åren sedan dess vållat oerhörda skador på fiskbestånd och redskap i sjöar, vattendrag och utmed kusterna.

En fullvuxen skarv äter ca 350-500 gram fisk per dag och under häckninstiden betydligt mer. Den fångar de fiskarter som är mest lättillgängliga. På grunda vatten är den svår på yngel och småfisk.

Det är inte ovanligt att skarven flyger långa sträckor till sina fiskeområden, ibland upp till 2-3 mil. Den fiskar på vatten med högst 20 meters djup, och gör dyk som varar i 15-30 sekunder. Små fiskar sväljs hela direkt i vattnet medan de större tas med ovanför ytan. Ofta tar skarven fiskar på upp till 20 centimeters längd - ibland längre.

Man vet också att att skarven plockar fiskar ur nät och också orsakar bitskador på kvarsittande fisk. Ett vanligt problem är också att framför allt ungfåglar fastnar och drunknar i redskapen samt även skadar dem med näbbar och klor.

Under senare år har skarvarna minskat i antal beroende på en viss avskjutning men framför allt på att fiskbestånden har minskat kraftigt.