ÅKE WESTER

Mitt liv som företagare

- när jag själv fick bestämma

Westers Trädgårds AB

Jag upplevde aldrig några problem med att arbeta ihop med min far och den övriga familjen, men att äga sin egen gård var något som hägrade. Det gick bra för mig på Härna med salladsodlingen och 1970 hade jag ekonomi för att lösa ut mina syskon ur gården och bilda eget bolag - Westers Trädgårds AB. Att ensidigt satsa så stort på salladsodling var riskfyllt, men som egenägare kunde jag nu ta ut svängarna och satsa lite mer vågat. Samma år byggde jag även en ny villa nära växthusen.

Mina odlingar började nu uppmärksammas i pressen och i den här artikeln från 1974 uttalade jag mig bl a så här: "Salladsodling är ett hårt jobb där planering är a och o. Det gäller att ha en jämn tillgång på den ohållbara vara som sallad är. Det betyder leverans varje dag. Vare sig det regnar eller är stekande solsken så ska det skördas. Fem till tio ton om dagen levereras och det mesta går till återförsäljare i Stockholm och är på plats redan kl 7 dagen efter skörd."

Samma sommar blev en guldfärgad Volvo P1800 ES till salu i Stockholm. Jag hade visserligen redan en bil, men eftersom den användes i företaget så var den ofta smutsig. Det skulle vara roligt att ha en finbil och när jag fick reda på att kronprins Carl Gustaf hade ägt den tidigare, så behövde jag inte så lång betänketid - jag var ju också "kung" om än bara i salladsodling. Jag hade bilen i drygt 35 år. Numera står den på Motormuséet i Motala tillsammans med kungens vita Puch Dakota. 

Kronprins Carl Gustaf poserar här med sin Volvo P1800 ES.

Jag har även haft prominenta gäster på studiebesök, bl a 1975 då jordbruksminister Svante Lundkvist var här och tre år senare hans efterföljare Anders Dahlgren.

Fr v Börje Svensson lantarbetareförbundet, jag själv, Svante Lundkvist  jordbruksminister, Bo Lönnqvist jordbruksdepartementet och med ryggen mot kameran min förman Bruno. Ur Corren 23 oktober 1975.

Från moget till övermoget salladshuvud är tiden knapp - som mest kanske 3 dagar. Därför måste nya plantor komma i jorden i samma takt som den färdiga salladen skördades. Skörden skedde för hand genom att man med kniv skar av varje salladshuvud vid roten. Under högsäsong kunde antalet säsongsanställda uppgå till som mest ett 40-tal och dessa ombesörjde att vi varje natt kunde skicka ett långtradarlass med salladshuvuden till Stockholm.

Janne och jag lastar salladskartonger på långtradaren.

Jag hade sällan problem med att få tag på extra arbetskraft på sommaren, då jag betalade bra och hade gott anseende hos facket. Dessutom fick alla vara med och dela på företagets vinst baserat på hur många timmar man arbetat under året, vilket under goda år kunde ge ett rejält tillskott.

Än idag kan jag träffa på tidigare anställda som prisar mig för min generösa lönesättning. Det värmer en äldre man.

Flygfoto över gården på Härna i början på 80-talet.

Att odla så känsliga grönsaker som sallad är ett vågspel och vissa år kunde bli katastrofala. Fick man inte avsättning för salladen i tid blev den övermogen, en hagelskur kunde helt spoliera skörden, om det var för varmt ruttnade den och för tidig frost kunde också ställa till stor skada. Återstod då bara att plöja ner den förstörda salladen.

En försäkring mot ekonomisk katastrof var att ha lite varierad odling. I många år kompletterade jag sommarodlingen med jordgubbar för självplock. 1984 arrangerade jag DM i jordgubbsplockning.

Att placera ut halm mellan raderna var ett tidskrävande och besvärligt arbete. Därför utvecklade Bruno och jag en halmläggningsmaskin baserad på en mobil storbalsrivare.

Bruno och jag vid den nykonstruerade halmläggningsmaskinen. Ur artikel i tidningen i november 1984.

Min heltidsanställda personal, som flest fem, skulle sysselsättas även på vintern och vi startade redan på hösten med att sätta hyacintlökar för leverans från advent och över nyår. Därefter var det dags för sådd av penséfröer i de små torvkrukorna. Dessa kunde börja leveras redan i april efter att först ha köldhärdats utomhus en tid.

Penséer utställda på gårdsplanen i Härna för att härdas.

En höst testade jag att så penséfrön på friland. Det visade sig inte fungera så bra, då blomningen kom igång först när det var dags att plantera sommarblommor. För mig återstod då bara att plöja ner alla plantorna. Men just det året uppstod plötsligt en stor efterfrågan på gula och blå blommor till det kungliga bröllopet sommaren 1976. Lite tur i oturen kan man få ha ibland, som när jag nu fick leverera ett stort antal penséer i de svenska färgerna. Dessa skulle planteras på Logården vid Kungliga slottet, där kungen och Silvia tågade fram efter sin båttur med kungaslupen.

Penséer från Härna på det kungliga bröllopet den 19 juni 1976.

Jag satsade även på odling av lobelior, som kom att bli en riktig storsäljare då jag kunde driva fram dem långt tidigare än mina konkurrenter. De hade väldigt små frön med lång grobarhetstid, så redan i februari sådde vi de första.

En annan storsäljare skulle isbegoniorna bli. Nedan ett foto inifrån växthuset, när många av plantorna är leveransfärdiga.

Växthuset fyllt med isbegonior med olikfärgade blommor.

För att lyckas inom så konkurrensutsatta områden som blomster- och grönsaksodling gällde det att hela tiden ligga i framkant och vara tidig med att få ut nya och bättre produkter. Därför besökte jag ofta utställningar för att ta del av den senaste utvecklingen på området. Inom Sverige körde jag mestadels bil och de flesta utställningarna hölls av naturliga skäl i Skåne. Det blev många enformiga timmar i bilen och ofta gick det för fort.

En gång när jag blev stoppad i en fartkontroll tyckte poliserna att om jag ville flyga fram så vore det väl bättre att jag skaffade flygcertifikat. Sagt och gjort - ett certifikat blev det, som jag för övrigt var mycket stolt över att ha klarat av. Så många flygresor till Skåne blev det inte för det var alldeles för krångligt, men jag upprätthöll i alla fall mitt flygtillstånd i drygt tio år med de timmar i luften som krävdes.

Ur artikel i Corren i november 1984: "Försöken med strimlad kålrot har slagit väl ut. Lantbruksstyrelsen har gett Östgöta Trädgårdshall bidrag för att utveckla projektet ytterligare". 

Vi var dock för tidigt ute med vår produkt och efter några år lade vi ner projektet. Numera har det däremot blivit otroligt populärt med röror och gratänger gjorda på rotsaker.

Vintern 1984-85 blev osedvanligt kall och snörik, vilket ledde till en annan typ av väderrelaterad katastrof. Frampå vårkanten när dagsmejan satte in, blev tyngden för stor på glastaken och ett av mina största växthus rasade samman. Därinne stod 240.000 penséplantor, av vilka hälften förstördes. En holländsk firma åtog sig arbetet med att rekordsnabbt bygga upp ett nytt växthus. Redan efter 37 dagar var det inflyttningsklart, men trots att jag var väl försäkrad skulle förlusten bli betydande.

En av mina mest lyckade investeringar gjorde jag 1987 i och med importen av en vakuumkyl. Jag var först i Sverige med att redan två timmar efter skörd kunna kyla ned salladen till 1 grad och leverera en produkt med betydligt längre hållbarhet.

Först i Sverige med en vakuumkylanläggning.

På våren 1993 fick jag motta utmärkelsen Årets Grönsaksodlare 1992 vid en stor festlighet på Globe Hotell i Stockholm. Motiveringen löd: "Åke Wester är ett utmärkt exempel på en trädgårdsodlare som förenar gammal kunskap med modern teknik. När det gäller isbergssallad är Åke Wester Sveriges utan jämförelse största odlare. Genom en klok och framsynt odlingsteknik har han skapat förutsättningar för en hög kvalitet, som inte enbart handlar om snabb kylning i en dyrbar vakuumkyl utan även om anpassad odling, emballering och transporter. Åke Wester har även nedlagt ett hängivet arbete inom olika organisationer på trädgårdsnäringens område."

Redan min far var mycket engagerad i samhällsfrågor och speciellt sådant som rörde grönsaksodling. Tillsammans var han och jag med och bildade Östgöta Trädgårdshall i slutet på 50-talet, en förening som skulle medföra en stor lättnad för odlarna - visserligen lite mindre betalt för produkterna men en säker avsättning och betydligt mindre bekymmer med marknadsföringen. Jag satt i Trädgårdshallens styrelse fram till 1996. Dessutom har jag haft styrelseuppdrag i Trädgårdsnäringens Riksförbund och Svenska Grönsaksfrämjandet Swegro. Däremot har mitt engagemang i politiken varit sparsamt, förutom att jag gärna har talat om vad jag tycker i olika sammanhang.

Tidningsartikel införd i Corren den 8 oktober 1997.

I slutet på 1997 slutade jag med all egen odling och arrenderade ut marken till en spannmålsodlare på trakten. Jag hade då tröttnat på skattetyranniet (85 % marginalskatt) och all byråkrati. 40 år av mitt liv hade jag ägnat åt trädgårdsodlingen i Vreta Kloster och sammanlagt levererat omkring 100 miljoner salladshuvuden till Stockholm. Plus allt annat jag odlat. I ärlighetens namn ska jag tillstå att en försämrad lönsamhet under senare år bidragit till mitt beslut om nedläggning. Men att ständigt bli misstrodd och granskad av myndigheter är tärande liksom den negativa synen på företagande. Så här negativt uttryckte sig exempelvis skattemyndigheten: "Skattemyndigheten har inte funnit skäl att inte godta det nya bokslutet. Granskningen har därmed inte föranlett ändring av åsatt taxering." Det vill säga: "Vi har godkänt ditt bokslut och din taxering."

Växthus och byggnader behöll jag tills vidare. Men först tänkte jag ta ett sabbatsår innan jag började fundera på vad jag skulle syssla med i fortsättningen. Alla maskiner och redskap såldes på auktion.

Tidningsartikel den 21 mars 1998.

Visst kändes det vemodigt att se all utrustning skingras, men det var bara att koppla bort känslorna och se fram emot en välbehövlig semester - för en gångs skull på sommaren. Skulle nog bli tillfällen till många utomhusdanser som jag inte fått uppleva sedan ungdomsåren.

"Westers hängande trädgårdar"

Mitt sabbatsår var tillända och nu stod jag där med mina tomma växthus. Som den odlingsnarkoman jag var och nära nog född i ett växthus så kunde jag ju bara inte sluta, men vad skulle jag hitta på att odla? Eftersom jag odlat jordgubbar tidigare med framgång, så var den tanken frestande att prova på igen, men nu i ny tappning med inriktningen att få fram bären i god tid före midsommar.

Holland är världsledande när det gäller odling av jordgubbar och efter att ingående ha studerat holländska tidsskrifter i jakt på råd och rön, så bestämde jag mig. Tillsammans med min son Janne skapade jag Westers hängande trädgårdar inne i växthusen. Drygt 40.000 plantor transporterades med kylbil från Holland med en temperatur av exakt - 1 grad. Plantorna sattes i krukor som i sin tur stod i utfrästa hål i stora plaströr hängande i ögonhöjd i växthusen.

Här skördar Janne och jag jordgubbar i bekväm plockhöjd.

Trots att vi odlade inomhus var säsongen relativt kort, mycket arbetskrävande och stressig. Inte

heller visade det sig vara någon lysande affär. Efter att ha kämpat på i några år med jordgubbarna gav vi upp.

Westervin AB

Att sälja sitt företag och köpa en vingård i Frankrike är populärt i vissa kretsar. Jag bestämde mig för att skapa en egen här hemma i stället. Jag resonerade som så att förutsättningarna för att odla vindruvor i växthus i Sverige borde rent teoretiskt vara bättre än att odla på friland i Medelshavsländerna. Under hela sommarhalvåret har vi i Norden mycket mera dagsljus och bevattningen skulle jag kunna styra själv. Dessutom kräver inte druvorna så mycket skötsel, vilken passar en pensionär bra.

Visserligen var jag ingen vinkännare, men odla kunde jag och pigg på att prova nytt hade jag alltid varit. Den stora utmaningen var att bli först i Sverige med växthusodling av vindruvor i stordrift för vinproduktion, då inga tidigare erfarenheter fanns på området.

Efter flera besök på vingårdar i Frankrike och ingående studier i ämnet kände jag mig mogen för det nya projektet. På våren 2003 planterades de första vinstockarna och snart hade jag 1.700 stycken i växthuset på 2.400 m². De druvsorter som odlades här för vintillverkning var bland annat Cabernet Sauvignon, Merlot, Pinet Noir, Muscat Ottonell, Gelber Muscateller, Cabernet Franc, Riesling, Gewürztraminer, Chardonnay och Vidal Blanc. Sedan planterade jag inte mindre än 60 olika sorter av ätdruvor men bara några plantor av varje för att testa, vilka som skulle lyckas bäst i mina växthus.

Fördelarna med inomhusodlingen var många. Med fjärrvärmen kunde jag på ett enkelt sätt reglera temperaturen för att driva fram plantorna maximalt. Under vintern användes tillskottsvärme när temperaturen utomhus gick under -10 grader. När knopparna kom i mitten av mars var det viktigt att hålla växthusen fria från frost. Under kalla somrar fanns möjlighet att pytsa på med extra värme.

Bevattningen skedde genom droppbevattning fram till den 1 juli. Sedan fick jorden torka, så att man fick upp sötman i druvorna. När de började mogna fram emot augusti, skulle det vara varmt i växthusen på dagarna och kallt på nätterna fram till dess det var dags för skörd från mitten av september och någon månad framöver. Kylan på natten skapades genom att hålla takfönstren öppna.

Plantorna beskars hårt en gång vid månadsskiftet januari/februari. Under sommaren ansades de fem till sex gånger. En vinranka kunde lätt dra iväg 10-15 meter annars.

Efter skörden skulle druvorna pressas och saften tappas på fat. I början skickades saften iväg för jäsning och tappning på flaskor, men ganska snart skaffade jag egen utrustning och kunde sköta hela odlings- och vinframställningsprocessen hemma på gården.

Pigg på utmaningar som jag var, ville jag även prova på utomhusodling. I sluttningen sydväst om Vreta kloster planterade jag den kanadensiska druvan Vidal, som skall skördas och pressas i åttagradig kyla. Saften användes sedan för framställning av det exklusiva dessertvinet Eiswein.

Jag hade två anställda - en som skötte om druvorna samt en som var vinmakare och hade hand om vinframställningen. Under skördetiden tog jag in extrapersonal. Dessutom fanns det höns på gården som från november till mitten av juni gick omkring inne i växthusen och höll insekter och det mesta av ogräset borta från druvodlingen.

På fotot ovan ett par flaskor ur mitt tidigaste sortiment. Runt omkring gick hönsen och pickade.

Min stora förhoppning när jag startade med vinodlingen, var att det skulle bli tillåtet med gårdsförsäljning av vin i Sverige, vilket det var i Danmark och Finland. Under tiden var jag tvungen att anlita Systembolaget till min försäljning och det var främst butiker i Linköping som hade mina viner i sitt sortiment. För övrigt fanns de nio olika sorterna med i beställningslistorna.

Exempel på flasketikett - Wester Vin Cabarnet Franc 2014.

Till att börja med fick jag inte ens låta besökare provsmaka det egna vinet. År 2012 blev provsmakningen äntligen tillåten och jag började arrangera vinprovning på helgerna. Lokal för ändamålet hade jag byggt redan två år tidigare. Hoppet om tillstånd för gårdsförsäljning stärktes nu lite och jag storsatsade med utökning av odlingsytan till 4.500 m² rymmande 3.500 vinstockar.

Här står jag i vinprovarlokalen (kunde även användas för dans).

Jag fick min vinodling ekologiskt certifierad 2014 i enlighet med de krav som EU ställde upp. Visserligen hade jag ju odlat vindruvor enligt ekologiska principer hela tiden förut men inte brytt mig om att ansöka om certifikat tidigare.

Samma år fick mitt stora projekt med lokal vinframställning sin dödsstöt, då hoppet om gårdsförsäljning definitivt grusades. Beslutet att helt upphöra med den verksamheten, blev då ganska lätt att ta och redan på hösten 2015 inleddes förvandlingen av mitt druvsortiment.

Hela vinframställningsprojektet var egentligen ett ekonomiskt fiasko och byråkratin kring alkohol helt otrolig. Men jag var inte bitter över mitt misslyckande, för jag hade ägnat mig åt vinproduktionen helt frivilligt. Andra spelar golf, min hobby var att göra vin. Dyrt, men ett äventyr och en utmaning, och jag fick bevisat att det gick alldeles utmärkt att odla vindruvor i växthus för vinframställning.

Jag och min medhjälpare Leif Ånell ur artikel i Corren 23 maj 2016.

Växthusen skulle dock inte stå tomma utan i fortsättningar satsade jag enbart på odling av närodlade, ekologiska ätdruvor. En helt ny möjlighet. På de tidigare vinstockarna med druvor för vinframställning, blev nu inympat sorter som skulle ge tunnskaliga, kärnfria och söta ätdruvor. De hade redan tidigare funnits med i mitt sortiment, fast i mindre skala och under årens lopp hade jag gjort utvärderingar av vilka sorter som bäst skulle passa. Jag valde ett par sorter med olika mogningstid för att få längre säsong. Inledningsvis räknade jag med att kunna leverera fem ton om året och då främst till IcaMaxi i Linköping men även till butiker i Stockholm.

Sedan tidigare hade vi ett ekologicentrum här hemma på gården, där min arrendator saluförde ekologiskt odlad spannmål och min son Janne sålde likaledes ekologiskt odlade fågelfrön. Och nu kom även mina vindruvor in i sortimentet.

 Arbetet med vinodlingen var betydligt mindre arbetskrävande än mina tidigare odlingsmödor, så nu hade jag fått mer tid över för mina andra stora intressen - engagemanget för miljön och att dansa.

År 2019 vid 79 års ålder lade jag efter moget övervägande ner druvodlingen och sålde hela gården. Jag bodde kvar i villan på Härna fram till hösten året därpå, då jag flyttade in i en nybyggd lägenhet på Stora Adamstorp, gården där mina föräldrar utfört sin odlargärning och bara 50 meter från huset där jag vuxit upp.

Kungsfiskaren och svarthättan finns fortfarande kvar och tornsvalan hittade direkt till den specialholk, som min son Janne och hans båda pojkar Arvid och Einar hjälpt mig att sätta upp på balkongen.

Cirkeln är sluten.