ÅKE WESTER

Epilog

Det har nu gått ganska precis fyra år sedan jag gav ut ”Boken om Motala Ström – när forsarna tystnade”. Den handlar om den stora omvälvning som bygget av kraftstationen i Motala medförde, när en fyra kilometer lång, fiskrik forssträcka genom staden översvämmades vid anläggandet av kraftverksdammen.

Jag kunde ju inte då förutse vad denna publicering skulle föra med sig. Jag, som tidigare levt ett lugnt och ganska tillbakadraget liv, blev plötsligt uppvaktad av en livsbejakande idéspruta som nog saknar sitt motstycke. Jag kom att känna väldigt varmt för denne man, som jag uppfattade som mycket ensam och försummad, och ville göra allt som stod i min makt för att hjälpa honom i hans strävanden.

Om sanningen ska fram så var det nog inte så svårt att få mig engagerad, då jag till naturen är både nyfiken och intresserad av det mesta. För hans del passade jag nog in som handen i handsken, då jag kunde hjälpa honom med så mycket vad gällde datakunskap och framtagande av kartor och fakta.

Jag startade ganska snart en hemsida som blev till stor nytta när det gällde att torgföra alla hans idéer. Där har jag även berättat om hans fantastiska livsresa som entreprenör ut i fingerspetsarna ända sedan barnsben.

Det sista året har tagit hårt på hälsan och orken hos oss båda, men så mycket roligt och intressant som vi hunnit med att göra och så många nya, trevliga bekantskaper som framför allt jag gjort genom Åkes enorma kontaktnät. I brist på ork till nya äventyr, så har jag gjort ett minnesalbum om våra år tillsammans.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Åren med Åke

Det var så här det började: 

Artikel om min nya bok införd i Corren den 9 november 2020.

Den här tidningsartikeln var införd i Corren den 9 november 2020 och den skulle bli inledningen till en varm vänskap med en man från Vreta Kloster. Han föll speciellt för en bild i boken som visar den ålyngelledare som tidigare fanns vid Motala kraftstation. Jag skulle senare få veta att ålens välbefinnande stod högst upp på hans agenda.

Ålyngelledaren i branten intill kraftstationen i Motala, byggd 1921.

Mannen i fråga heter Åke Wester och bor numera i Ljungsbro, endast femtio meter från sin födelseplats. Redan dagen efter publicerandet kontaktade han mig och presenterade sig som en miljövän med specialintresset just Motala Ström, som han vuxit upp vid i sitt föräldrahem i Ljungsbro. Vidare att han i sin påverkansiver för en bättre vattenmiljö bl a var engagerad i Övre Motala Ströms Vattenråd samt Roxens Fiskevårdsområdesförening.

Han ville köpa fem böcker av mig som jag skickade till honom. Snart hörde han av sig och ville köpa fler böcker och fler och fler.

År 2021

Alltnog, Åke upptäckte snart uppenbara brister i min bildning om inte annat efter att ha läst  min bok. Visserligen är jag en naturmänniska och har besökt de flesta naturreservat och vandringsleder i västra Östergötland men vattenmiljöerna har jag mest lärt känna som blötdjur. Som född och uppväxt i Motala vid Vättern så var det bad som gällde på somrarna.

Som den upplysningsambassadör Åke är, tog han nu till sin uppgift att lära mig det väsentligaste i hans värld av naturfrågor. Ravinklättring t ex är väldigt viktigt att behärska och efter att vi tillsammans forcerat de flesta branterna i Ljungsbrotrakten så blev jag till sist godkänd. Tyvärr har jag inga foton på oss, men om ni ute i naturen stöter på knutade rep uppspända i ravinerna så vet ni att ni går i Åkes fotspår.

Nästa kurs gick ut på att lära mig klättra över staket men inte riktigt varför. Det finns ju grindar.

Godkänd staketklättrare med Åkes jacka utlagd som skydd, så att jag inte skulle göra mig illa.

Nu var det dags för teorikunskaper och Åkes hjärtefråga nummer ett var ämnet, alltså ålens överlevnad i en fientlig värld full av turbiner. Ambitiös elev som jag var så satte jag mig grundligt in i Ålvetenskapen och resultatet blev en avhandling i ämnet.

Därefter praktik och besök vid Odensfors´ och Nykvarns kraftstationer och deras ålyngelledare. Den senare var byggd av trä och bara fundamentet finns kvar.

När jag talar om Nykvarns kraftstation menas den som ligger i Ljungsbro och granne med Åkes föräldrars handelsträdgård alltså hans barndomsmarker, som han gärna återser. Även jag har fått speciella känslor för området och vi har ofta suttit nere vid kraftverksdammen och fått se mycket av djurlivet därnere. Mest spektakulärt var nog när en bäver kom simmande utmed kanten precis där vi stod.

Den sommaren gjorde vi flera utflykter till trakterna mellan Västra Husby och Söderköping för att undersöka möjligheterna för ålen att efter sjön Asplången välja att simma ut i Lillån som mynnar ut i Söderköpingsån och Slätbaken.

Redan i maj månad gjorde vi vår första expedition för att se platsen där Asplången mynnar ut i Lillån.

Målet för alla våra fältstudier var ett möte som skulle hållas i augusti med medlemmar i den nystartade föreningen ”Göta Kan-Ål”. Jag utsågs till sekreterare och fick tillfälle att träffa flera av Åkes goda vänner i olika organisationer. Arne Fjälling från SLU träffade jag redan i slutet på maj i Norsholm för att vi ville  rådfråga honom om våra planer.

Åke hade en jättefin husbil som jag fick lära mig att köra. Vi valde att övningsköra vid Bråvalla på en landningsbana, garanterat gott om plats.

Åkes fantastiskt fina husbil - en Adria 700.

Vår första längre resa med husbilen gick ner till Halland för ett studiebesök hos Jan-Åke Jakobsson i Vessigebro vid hans restaurerade gamla kraftverk i ett biflöde till Ätran. Åke hade hört talas om hans egenkonstruerade ålyngeluppsamlare och hans idé om att locka in nedåtvandrande ål i en hävert förbi turbinerna.

Här visar Jakobsson upp sin ålyngeluppsamlare för Åke och mig samt ett sällskap ålavänner från Åhustrakten i Skåne. En av damerna i sällskapet drev tillsammans med sin make ett aktivt ålfiske vid Tvillingaboden strax söder om Åhus.

Den 27 september blev Åke plötsligt dålig och fördes i ambulans in till US. Det skulle visa sig att han drabbats av en liten stroke som ledde till att han blev opererad i ena halspulsådern några dagar senare. Åke var dock snart på benen och redan den 7 oktober var vi med på en exkursion som Tekniska Verken anordnade med Jakob Bergengren som ledare.

Några månader senare lyssnade vi på ett föredrag av marinbiologen och naturfilmaren Martin Falklind ”Fiskarnas Rike”.

Här ett foto från Martins föredrag med två av Åkes allra bästa vänner sedan många år – Jakob Bergengren och Martin Falklind.

I mitten av december gjorde vid en tur ner till Tranås för vistelse på det anrika Badhotellet där. På kvällen hade vi en magisk upplevelse när vi satt i den 38-gradiga utomhusbassängen under fullmånens sken från en molnfri himmel.

Den 38-gradiga utomhusbassängen vid Badhotellet i Tranås.

År 2022

Året är nu 2022 och min grundutbildning är avklarad. Fortfarande var både Åke och jag vid god vigör och vi orkade att umgås väldigt flitigt. Jag sålde min lilla husvagn som jag ägt och haft glädje av i många år. Jag hade helt enkelt inte tid med den längre.

Min Toyota Yaris med husvagnen Adria 350, alltså bara hälften så lång som husbilen.

Åke var trädgårdsmästare ut i fingerspetsarna och det där med att snickra var väl inte riktigt hans grej. Men han kunde i alla fall såga av benen på sitt köksbord, som var alldeles för högt. Efter att kapat benen med 6 cm blev det jättebra.

Åke i full färd med att kapa benen på köksbordet.

I Roxen inplanteras varje år tusentals med  ålyngel och Åke ville gärna veta om några av dessa hittade

upp i Motala Ström. För att ta reda på det placerade vi en specialmodifierad finmaskig mjärde nedströms Nykvarns kraftstation. Det var svårt att få den på plats i det starkt strömmande vattnet, men vi hade faktiskt fått napp när vi vittjade några dagar senare, fast bara några småfiskar typ elritsor.

Med sjöstövlar balanserade jag på de hala stenarna och klarade mig torrskodd från det äventyret.

Vi placerade även ut en likadan mjärde nedströms Svartåfors kraftstation och då var först Arvid och Einar med Åke och gjorde fast mjärden. Efter några dagar var  Åke och jag nere och kollade att buren låg som den skulle. Jag hade baddräkt och badskor på mig för att kunna vada i vattnet och då tyckte Åke att jag skulle posera på en sten som "Den lille havfrue" och så fick det bli - hans vilja, min lag.

Einar och Arvid vid Svartåfors.

"Den lille havfrue" vid Svartåfors.

Här poserar jag med Jakob vid Viggeby utanför Söderköping, där en ålyngeluppsamlare skulle placerats nedströms kraftstationen.

En annan hjärtefråga för Åke är den lilla kungsfiskarens överlevnad och fortplantning. Den bygger gärna sitt bo i strandbrinkar, där den gräver en lång gång in till själva redet. Som barn såg han den ofta nere vid Strömmen, men den har minskat i antal på senare år.

Åke lät tillverka visitkort med en kungsfågel på och dessa väcker alltid uppmärksamhet. Det finns många människor som inte vet om att vi har en så exotisk fågel i vår natur.

För att underlätta dess bobyggande, finns beprövade idéer men Åke kom på en ny variant. Han anskaffade ett antal potatislådor, som förseddes med lämpliga ingångshål och fylldes med finmjölig sand. Sedan kom en kranbil och hämtade dem för utplacering vid lämpliga stränder i Ljungsbrotrakten.

Här har Åke satt en tigersåg i händerna på mig för att såga upp inflygningshål i potatislådorna. Det var ett tungt arbete, så det mesta gjorde han själv.

Det var så roligt med Åke för han hade alltid så många idéer om vad vi skulle hitta på och den sommaren gjorde vi flera utflykter med husbilen. I juni gjorde vi en rundresa i Västergötland med besök bl a på Kinnekulle och i Gullspång.

Här är den berömda laxtrappan vid kraftverket i Gullspång.

I juli månad reste vi ned till Österbymo i huvudsak för att Åke skulle få återuppliva gamla minnen från dansbanan i Rydsnäs loge. Innan musiken började spela satt vi nere vid sjön och grillade.

Grillfest vid sjön nedanför Rydsnäs loge.

Här fotograferar Åke en enormt stor kardborreväxt, som han mindes sedan tidigare besök i Österbymo.

I slutet på juli samma år gjorde vi en längre resa ner till Skåne, där vi bland annat besökte den stora antikmarknaden i Degeberga, ålafiskaren vid Tvillingaboden strax söder om Åhus som vi lärt känna i Vessigebro samt min allra bästa väninna Elsa i Höllviken.

Hos ålafiskaren vid Tvillingaboden, där man just höll på att laga nät.

I mitten av augusti tog vi husbilen och åkte upp till Dalarna för att se föreställningen ”Kristina från Duvemåla” i det gamla stenbrottet Dalhalla. Varken Åke eller jag hade varit där tidigare, så det var en mäktig upplevelse.

Den fantastiska utescenen i stenbrottet vid Dalhalla.

Under föreställningens gång sänkte sig mörkret och det blev en magisk upplevelse. Synd bara att vi inte kunde behålla våra fina platser på parkett, då ljudet var öronbedövande.

Här provgår vi den nya vandringsleden vid gamla strömfåran och en av Åkes önskningar har äntligen gott i uppfyllelse.

Nu var det höst och husbilen ställdes undan för säsongen, så det blev inga mer utflykter med den. Den stora upplevelsen blev en tågresa upp till Stockholm för att gå på en konsert med Tommy Körberg ”Grand Finale”.

En dag kom Janne och pojkarna hem till Åke för att laga och bjuda oss på mat. Det blev en väldig aktivitet i köket med att blanda ihop hjortfärs och forma till små biffar, som sedan stektes medan potatisen kokade. Åke och jag satt snällt på balkongen och väntade.

Här sitter några mätta och belåtna personer efter att ha intagit en god måltid -

Einar, Janne, Åke och Arvid.

I november gjorde Åke två ögonoperationer och fick linserna utbytta.

På julaftonen blev vi hembjudna till min syster och hennes man i deras villa på Mariebergsudden i Motala.

Julaftonsfika hemma hos Kerstin och Leif.

Dagen före nyårsafton blev Åke dålig och fick skjutsas in till US. Nu var det den andra halspulsådern som var igensatt och det blev en akut operation. Men han tycks ha väldigt gott läkkött för vi kunde fira in det nya året vid hans sjuksäng med skumpa (Pommac).

År 2023

Det har nu blivit ett nytt år - 2023, och eftersom vi hade fått fira in det nya året på sjukhuset, så gjorde vi en liten försenad fest på Trettondagsafton i stället.

Fest med krabba och gravad lax hemma hos Åke på Trettondagsafton. Obs! Åke har redan tagit bort plåstret på operationssåret.

Åkes stora passion på fritiden var att dansa. Tyvärr var det inte riktigt min grej - jag har alltid känt mig väldigt klumpig och obekväm på dansgolvet. Visserligen tycker jag om svängig musik och att dansa för mig själv hemma.

Vi provade på olika typer av danser och fann efter en tid att argentinsk tango nog skulle kunna passa. Av en händelse fick jag se att den stora dansklubben Tangokompaniet i Malmö skulle anordna en intensivkurs i Höllviken den sista helgen i januari. Det nappade vi på och tog tåget ner till Malmö och hyrde en bil som skulle ta oss till Höllviken och boendet på en kursgård där.

Den första kvällen blev vi bjudna på fest hemma hos min mångåriga och trogna väninna Elsa, som bor i en villa i Höllviken ganska nära stranden i Kämpingebukten.

Fest hemma hos Elsa i Höllviken. Jag körde och fick bara dricka alkoholfri öl, suck.

Danslokalen i tangokursen. Vid pilen ledaren Daniel Carlsson med assistent. Åke och jag har inte fastnat på bilden - kanske lika bra det.

I februari var vi lite kulturella och var på Stadsteatern i Linköping. Jag tycker alltid det är så roligt att komma dit om inte annat för miljöns skull. Jag tror att Åke också uppskattade besöket. För övrigt gjorde vi inte så mycket - mest var vi hemomkring och gjorde små utflykter med bilen.

Kraftigt vårflöde vid kraftverksdammen i Odensfors.

Här har vi hittat spår efter bäverns framfart strax uppströms Kungsbro.

Den 6 maj bar det iväg på en bussresa till Stockholm för besök i Let´s Dance studion ute i frihamnen,

när ett avsnitt i programmet skulle spelas in. Middag fick vi på restaurang Källhagen på Djurgården och övernattning blev på ett hotell på Valhallavägen. Det var väldigt bekvämt arrangerat - det var bara att kliva på bussen som tog oss dit vi skulle.

Utanför studion hade man iordningställt en plats för fotografering av gästerna. Så här vackra var vi då.

I början på juli gjorde vi en dagsutflykt till Sörmland. På bilden poserar den nya slottsherren till Julita gård, som ligger utanför Katrineholm.

En vecka senare besökte vi Åkes vänner Roland och Barbro, bosatta på en vacker plats lite avsides

utanför Söderköping. Där hade de skapat sig en eget litet paradis och anlagt en vacker trädgård med

ett oräkneligt antal perenner (Barbros verk) samt flera små vattendammar med allehanda djur

och växter i (Rolands).

Snok som vilar middag på ett näckrosblad.

Måltid i glasverandan med den största dammen i bakgrunden.

Nu är det augusti och här fikar vi på Furulid i Varamon med min son Per och barnbarnen Emma och Oskar, Pers pappa Bengt och min syster Kerstin.

För övrigt tog vi det lungt med sedvanliga utflykter runt Ljungsbro, mestadels vid Motala Ström, kanalen  och Svartån. Favoritmål var kraftstationerna vid Svartfors och Odensfors, där man för övrigt kan få se kungsfiskaren om man har tur. 

En stilla roddtur på blankt vatten i Svartån med en sammanbiten roddare. 

Vi åkte även och tittade till kanalen och då speciellt vid Skarpåsens ängsbevattning som anlades samtidigt med kanalen. Åke har nämligen en idé om hur man på ett enkelt sätt kan leda vatten från kanalen vid Skarpåsen ned till gamla strömfåran via ett dike. Det kan ju aldrig bli fråga om så mycket vatten men kanske tillräckligt för att det skall forsa lite i den nästan torrlagda fåran i väntan på en permanent lösning med ordentligt med strömmande vatten.

Här har vi gått ner till strömfåran vid dess utlopp vid Malfors kraftstation och som synes är vattnet i princip stillastående.

Här är vi vid Skarpåsen tillsammans med två män från Motala, som har arbetat som slussvakter och är väl insatta i vattenflödet i kanalen.

Den 6 oktober bjöd Åkes styvdotter Maud in till stor fest med övernattning på Rimforsa Strand. Inbjudna var Åkes släkt på hans och Sylvias sida. Först var det bad och bastu som gällde för hugade - alltså inte för Åke och mig. Sedan uppsluppen stämning vid middagen med god mat och mycket dricka både före, under och efter. Efter att ha intagit stor frukost blev det hemfärd. Åke stod för jättenotan.

På Rimforsa Strand bedrevs Sveriges första lanthushållningsseminarium under åren 1907 - 1962, vilket var speciellt roligt för Åke, eftersom hans mamma gått i skola där i sin ungdom.

Det vackert belägna Rimforsa Strand vid sjön Åsunden.

I november månad var vi riktigt kulturella med först en konsert med Lasse Stefanz (så där) och därefter  farsen Skrot, Hopp och Kärlek med det roliga gänget från Vallarnas friluftsteater i Falkenberg. Båda föreställningarna på Konsert & Kongress i Linköping.

Huvudpersonerna på bilskroten: den pilska mormodern som bodde i en husvagn på gården, dottern som var chef på skroten och hennes töntige son.

På Stadsteatern såg vi musikalkomedin Waitress, mycket trevlig men med väldigt hög ljudnivå, så Åke och jag flyttade upp till översta raden på läktaren.

Våra kroppar fick sitt också med en vistelse på Himmelsby Spa och två veckor senare besök på Grythyttans Gästgiveri, där vi valde deras omtalade sjurättersmeny. Vi tog god tid oss (mer än tre timmar) så vi blev aldrig övermätta.  

Här skålar vi inför den femte rätten på menyn, hjortentrecote med hasselbackspotatis. 

Julaftonen tillbringade vi hemma hos mig, där jag även bjöd in min son och hans familj. Det blev mycket mat över så på Juldagen ringde vi till Roland och Barbro från Söderköping och undrade om dom kunde komma och hjälpa oss att äta, och det ville dom gärna.

Nyårsaftonen firade vi hemma hos mig i Motala.

Här ska Åke just hugga in på förrätten till Nyårsaftonens måltid.

År 2024

Vår första utflykt blev en Ålandskryssning med Vikingbuss på en s k Reseträff, där bussbolaget får tillfälle att presentera sitt reseprogram under det kommande året. Inte för att vi tänkte oss att ut och resa, utan för att det är en väldigt trevlig kryssning med mestadels pensionärer ombord.

Ett återkommande utflyktsmål var Motala Ström strax norr om Norsholm, där Åke under många år funderat ut en plan med en ny bro över Strömmen för att tung trafik norr om Roxen ska slippa köra långa omvägar. Denna väg skulle anläggas på en damm, som skulle göra det möjligt att kunna reglera vattenståndet i Roxen speciellt på våren när gäddorna leker.

Här står jag vid brofundamentet till den äldsta bron över Strömmen, en gammal träbro som 1912 ersattes av den nuvarande enfiliga högbron med för dålig bärighet för modern tung trafik.

Under våren var vi på flera kulturella evenemang, varav den absoluta höjdpunkten var en konsert

med Christer Sjögren som sjöng mestadels andliga sånger i ett fullsatt Cupolen, före detta danslokal

men numera tillhörande Pingstkyrkan. Dubbel bonus för Åke som tillbringat många danskvällar på Cupolen och var en stor följare av dansbandet Vikingarna, vilka hade Christer Sjögren som solist under närmare 30 år.

Christer Sjögren med "Amazing Grace".

Nästa begivenhet var en föreställning med Fredrik Lindström "Stora Dialektshowen", vilken blev lite av en besvikelse för oss. Vi har ju hört och sett honom mycket på TV, där han gjort mycket bättre ifrån sig.

I slutet på mars var vi på en fantastiskt påkostad kinesisk föreställning "Shen Yun" med en stor ensemble av klassiska balettdansörer som till musik framförde ett antal sagor med storslagna scenografiska effekter. Efter närmare två timmars föreställning med otaliga klädbyten var det nästan så vi längtade till en stilla skogspromenad.

Nu låter jag visst som en riktig gnällspik - det har kanske blivit lite för mycket kultur och för lite natur.

"Shen Yun" på Konsert & Kongress.

Påskfika på min balkong - förutom Åke och jag, min son Per med fru och barn, min syster Kerstin och Pers pappa Bengt.

I slutet på april kunde Åke äntligen hämta ut den nytryckta boken som jag skrivit om hans liv från barndomen, hans karriär som företagare och inte minst hans ihärdiga påverkansarbete i miljöfrågor. Mycket hade jag skrivit tidigare och lagt ut på hans hemsida, men jag ville sätta det på pränt för att bevara hans historia för framtiden.

Boken om min allra bästa vän Åke Wester.

I början på maj var vi bjudna ner till Roland och Barbro i Söderköping och fick en guidad tur till flera av deras smultronställen i omgivningarna.

Gammal stenbro över Hällaån i Hälla by belägen strax norr om Ringarum.

Forsande vatten i Bolltorpsån vid Kulla backe, som via Hällaån rinner ut i Söderköpingsån.

Två veckor senare kontrade vi med att bjuda Roland och Barbro på lunch på Vätterhästen i Hästholmen där vi betällde in den maträtt som gjort stället världsberömt i hela västra Östergötland - nämligen deras schnitzel (stor som ett dasslock) med klassiska tillbehör. På hemvägen åkte vi över Omberg där vi bland annat var nere vid Stocklycke hamn och stannade till vid Västra Väggar och Borghamn.

Det blir inte så långa utflykter längre, men underhållning kan man ibland hitta på närmare håll. I början på juli besökte vi Kornettgården för att se farsen "Inte alla tjuvar kommer för att stjäla" som framfördes av Motala Teaterverkstad. Lite smårolig intrig och intressant miljö i muséet men vi orkade inte titta oss omkring så mycket.

Föreställning på Kornettgården.

Resten av sommaren och hösten framskred i lugnt tempo. Ibland kom Åke till Motala, men för det mesta åkte jag till honom - vi lunchade tillsammans och gjorde små utflykter. Både Åke och jag blev långsamt sämre i hälsan och vi orkade inte med så stora strapatser.

Här följer några foton tagna vid utflykter till platser i Ljungsbrotrakten som vi gärna återkommer till.

Kanalen, som när den byggdes för över 200 år sedan försågs med flera finurliga lösningar för att det hela skulle fungera bl a vid Ruda, där ett utlopp anlades för att vid behov kunna tömma kanalen på vatten som då rinner ut i Norrbysjön.

Ett annan välbesökt plats vid kanalen är Skarpåsens ängsbevattningsanläggning. Det var nämligen så

att när kanalen byggdes, skars alla bäckar och diken av som bevattnade nedanför liggande mark.

Kanalbolaget har satt upp informationsskyltar, då det annars kanske skulle vara svårt att lista sig

till användningen.

Här har vi lyckats fånga på bild ett av de få tillfällen då bara själva stämslussen är tömd, vilket inte händer så ofta. Nu syns öppningsluckan tydligt där vattnet runnit ut till nedanför liggande ängar.

Åke vid Malforskanalens inlopp från Ljungdammen.

Åke vid ett hemligt utlopp på södra sidan av Ljungdammen. Som vi undrar vart det går? 

Efter en regnig sommar blev det extremt högt vattenstånd i Vättern och för att rädda Jönköping

från översvämning öppnades alla dammluckor längs Motala Ström för att lätta på trycket. Uppe vid Ljungdammen bara sprutade vattnet ut. Åke blev lycklig över att äntligen få sitt efterlängade vatten i gamla strömfåran om än bara tillfälligt. Så här såg det ut vid strömfårans utlopp vid Malfors.

Fullt ös i gamla strömfåran efter en nederbördsrik sommar.

I mitten på november gjorde vi en kraftansamling och lyxade till med en utflykt till Löfstad slott där vi intog deras vitsiga rätter "Toast Piper" och "Pannbiff von Färsen". Det blev raka spåret dit och hem på motorvägen, medans vi våra krafts dagar skulle gjort en avstickare till trevliga Norsholm, där både kanalen och strömmen flyter förbi.

Löfstads slott sedan 1940 i Östergötlands museums ägo i testamente efter sista ägarinnan Emilie Piper, som var barbarns barnbarn till Axel von Fersen.

Besöket på Löfstad slott får avsluta detta minnesalbum. Tack Åke för allt roligt

jag fått uppleva tillsammans med dig.

Din Margareta